Jo, kom att tänka på en del saker om er män. Fick höra av en kompis att hennes kille lämnat henne strax efter eller före bebis var född för att han hittat en annan. Det är så J*vla LÅGT så det finns inte, kräv honom på halva underhållet säger jag! Det där kräket ska inte komma undan anser jag. OM någon gjorde så mot mig, ojojoj, rättegång och allt som kan tänkas. OK, vissa killar blir väldigt rädda såhär innan förlossning och att barnet deras skall komma så då flippar dem ut helt enkelt på ett väldigt konstigt sätt tycker jag, varför? Ni har ju varit med under dessa nio månaderna och sett hur magen vuxit på tjejen och gläds åt det. Ok, vissa killar lämnar dem tidigare men fy fasiken vad lågt! Jag kan bara beundra henne om hon kan gå igenom detta själv eller har väldigt mycket stöd runt omkring sig.

------------

Igår pratade jag med en av mina bröders tjejer och jag blev så glad när hon berättade att vi kunde komma förbi ibland, lämna det lilla livet så vi kunde få gå på bio, restaurang osv. Och jag som stum jag var sade bara "tack-snällt!" Men jag har oxå kommit på att jag är inte den personen till att ta emot så mycket hjälp då och då, det har blivit bättre genom åren men när jag träffade Pierre skulle jag klara allt på egna händer. Eller att jag inte kan ta komplimanger, det är oxå svårt för mig. Om någon på jobbet berättade hur bra jag var, kunde jag bara säga ett vagt "Tack!"... Vad är det som är så svårt egentligen, jag borde vara väldigt tacksam, och det är jag. Det har nog bara varit svårt genom åren för mig. Men med Pierre och dessa underbara vänner man har har jag otroligt mycket att tacka för, egentligen! Så ett otroligt stort TACK till er alla från mig! Vad det än har gällt så förstår jag:) I do=)

Ringde till sjukhuset dag in och kväll ut och undrade, frågade om hur allting skulle gå och hur tillståndet var. Svaret blev detsamma: Värdena är inte bättre just nu, hon blir bara sämre".

Jag hittade mamma den 13/8 sittandes i sin säng i lägenheten, saker var kastade över hela rummet, tv´n var på lut på golvet och telefonerna var kastade i väggen och hade inga batterier. Min mobil hade inget batteri den heller så jag fick försöka ladda telefonerna medans jag kollade hur min mamma mådde. Hon bara satt där, stirrandes neråt och jag frågade henne "mamma, vad har hänt?" Sedan sprang jag ut i köket och tittade runt om det fanns några ledtrådar, sprang tillbaks till vardagsrummet och frågade återigen: "vad har hänt med foten??" Foten var sned och alldeles blå. Fan! Det enda hon sade till mig var "det var inte mitt fel" Det var hennes sista mening som jag hörde ever från henne. Sedan ringde jag till min bror, till min sambo, till min andre bror och sedan till ambulansen.

Åkte in med henne 16:25 och satt i ett rum i två timmar och väntade på att någonting skulle hända. Ringde senare till min ena bror som då bodde i Umeå och bad han ringa till min morbror och berättade. Tiden gick den kvällen. Jag lämnade sjukhuset själv den kvällen. Dagen efter kom Morbror till undsättning och hjälpte mig.

Under dagen den 14/8 åkte jag tillbaks till mammas lägenhet och kollade och undrade vad som egentligen hade hänt, än idag vet jag inte. Det kommer jag aldrig få veta.

Den kvällen vi ringde in den 14/8-2006 svarade en manlig läkare som fick prata med min morbror. Han frågade "hur är det, någonting nytt?"

Det enda denne berättade var att "det är inte bra alls och hon kommer troligtvis inte klara natten"

Jag gick ut ur rummet och bara grät. Sedan blev det tyst och vi ringde Taxi. Taxin körde fel först så jag trodde att mamma redan var död. Men när vi kom fram till sjukhusets portar ville jag inte gå in först. Tänk om det här var slutet, att hon inte skulle leva när vi kom upp till IVA. När vi väl kom upp fick vi vänta, vänta och vänta. Sedan kom han, läkaren vi pratat med och berättade hur allting var. Det blev en enorm dimma för mig och jag ville bara rusa in och ta farväl men just då gick inte det. Vi väntade utanför i 20 minuter innan vi fick gå in.