Ringde till sjukhuset dag in och kväll ut och undrade, frågade om hur allting skulle gå och hur tillståndet var. Svaret blev detsamma: Värdena är inte bättre just nu, hon blir bara sämre".
Jag hittade mamma den 13/8 sittandes i sin säng i lägenheten, saker var kastade över hela rummet, tv´n var på lut på golvet och telefonerna var kastade i väggen och hade inga batterier. Min mobil hade inget batteri den heller så jag fick försöka ladda telefonerna medans jag kollade hur min mamma mådde. Hon bara satt där, stirrandes neråt och jag frågade henne "mamma, vad har hänt?" Sedan sprang jag ut i köket och tittade runt om det fanns några ledtrådar, sprang tillbaks till vardagsrummet och frågade återigen: "vad har hänt med foten??" Foten var sned och alldeles blå. Fan! Det enda hon sade till mig var "det var inte mitt fel" Det var hennes sista mening som jag hörde ever från henne. Sedan ringde jag till min bror, till min sambo, till min andre bror och sedan till ambulansen.
Åkte in med henne 16:25 och satt i ett rum i två timmar och väntade på att någonting skulle hända. Ringde senare till min ena bror som då bodde i Umeå och bad han ringa till min morbror och berättade. Tiden gick den kvällen. Jag lämnade sjukhuset själv den kvällen. Dagen efter kom Morbror till undsättning och hjälpte mig.
Under dagen den 14/8 åkte jag tillbaks till mammas lägenhet och kollade och undrade vad som egentligen hade hänt, än idag vet jag inte. Det kommer jag aldrig få veta.
Den kvällen vi ringde in den 14/8-2006 svarade en manlig läkare som fick prata med min morbror. Han frågade "hur är det, någonting nytt?"
Det enda denne berättade var att "det är inte bra alls och hon kommer troligtvis inte klara natten"
Jag gick ut ur rummet och bara grät. Sedan blev det tyst och vi ringde Taxi. Taxin körde fel först så jag trodde att mamma redan var död. Men när vi kom fram till sjukhusets portar ville jag inte gå in först. Tänk om det här var slutet, att hon inte skulle leva när vi kom upp till IVA. När vi väl kom upp fick vi vänta, vänta och vänta. Sedan kom han, läkaren vi pratat med och berättade hur allting var. Det blev en enorm dimma för mig och jag ville bara rusa in och ta farväl men just då gick inte det. Vi väntade utanför i 20 minuter innan vi fick gå in.
Sedan pratade jag med min bror en stund men just då kom sköterskan in och sade "ni måste komma in nu"
Slangarna och allting var bortkopplat och hon skulle alldeles strax vara borta från oss.
Det tog ungefär 2 minuter och sedan tog hon sitt sista andetag för oss tre, morbror, hans fru och jag.
Man kan fortfarande fundera på en massa saker om allt som hänt sin närmsta. Men det som ändå kvarstår är kärlek, enorm kärlek för hur denne var, vad den förmedlade övriga släkt och vänner, hur denne var som liten och som annan släkting till ex. dina barn, barnbarn.
Sorgen är ett svårt kapitel. Jag har fortfarande inte kommit över det riktigt ännu. Fast det svåraste är dem två första åren faktiskt. Fast det beror ju oxå på hur man har varit med och bevittnat händelserna, absolut.
Alltid skall vi minnas er som stod oss nära och kära, ni som hjälpte oss i vått och torrt och var vår bekyddare genom livets svåra stunder. // Stina